Sitter på jobbet, sista dagen innan vi får gå på helg. Som vanligt ser jag fram emot helgen, något jag faktiskt inte gjorde lika mycket när jag gick i skolan. Har lite planer för helgen, bland annat utgång på tisdag med Fridoorr och de som vill. Så det ska bli kulT!

 

Har varit så himla trött de senaste dagarna (eller snarare senaste veckan då jag jobbat morgon). Tror det tar ett tag för mig att komma in i att vakna tidigt, och nu, idag, sista dagen på den här arbetsveckan så vaknade jag äntligen upp utan att vara dötrött. Bra när jag inte kommer behöva vakna tidigt igen förrens jag jobbar morgonpassen igen om en vecka.

 

Dom som känner mig vet att jag är världens tidsoptimist, en sida av mig som jag tycker mindre om. Och tidsoptimist och morgontrött klingar inte bra i mina öron. Är rättare sagt rena mardrömmen tillsammans, ingen bra kombo. Så för att komma upp i tid så har jag faktiskt ställt min klocka på 10 min före. Och för att inte vara så trött så har jag inte gjort nånting faktiskt, men jag har iaf tagit powernaps på toaletten så jag pallat med dagen. Men jag har iaf hört från folk att de ställt fram klockan och att dom alltid kommer i tid. Funkar ju inte ett dugg... vem försökte jag lura? Jag är ju aldrig dum nog och tror att klockan är tjugo över när den bara är tio över. Fattar ju vem som helst!? Jag va ju jag själv den som ställde fram klockan så jag är ju alltid medveten om vad klockan egentligen är. Så blir ändå att jag kommer prick på minuten om inte till och med lite efter prick på minuten, så behöver jag sitta helt lökig på kontoret för jag stressat som två sista minuterna. För jag är ju annars inte den som stressar upp mig när det kommer till tid, har nog kommit försent till saker oftare än vad jag kommit i tid, någon som är mindre bra. Och när jag såg folk hemma springa till bussen så tyckte jag dom va galna, det kommer ju en till buss efter den här så varför springa? Men sen så fatta jag ju att dom höll tiden och ville inte komma försent till jobb/skola/bokad tid hos tandläkarn, dom är bra människor. Så vet helt ärligt inte vad jag ska göra, har på riktigt börjat tro att det är ett syndrom jag födds med med tanke på att hela min familj har samma syndrom. Det är sällan någon kommer i tid till våra familjeträffar, men alla är likadana så där är det lugnt. 

 

Någon som har tips på hur man kan bota detta syndrom? Hjälp.

 

Hoj så länge! /Issakissa